Hello solen!

Jomen det kändes ju helt ok igår så jag sprang idag igen. Och vet du? Det kändes ännu bättre.

Inte bra, men lite bättre. 

Det var så himla skönt att få komma ut i friska luften och springa runt några km. Långsamt långsamt, men framåt.

Solen sken och jag var glad, även om det inte syns på bilden. Där är jag mest koncentrerad på att försöka ta en skarp selfie utan att sluta springa helt. Iöandsproblemen man har.

Jag joggade genom de små skogspartier som ligger närmast där jag bor. Mjukt underlag, men ibland väldigt geggigt. 

Precis som tidigare håller jag ett lågt tempo, så fort jag tar i eller om det kommer en uppförsbacke hugger det i baklåret. 

Idag kände jag efter ett tag att jag kunde springa längre än senast, så pö om pö förlängde jag rundan. Tillslut blev det 7 km.

Man har ju hört att det är viktigt att variera sin träning, jag vet att jag borde ha ett större spann mellan mina långsamma och mina snabba pass. Just nu finns det inget sådant spann. Jag lyssnade på svettigpodden med Markus Torgeby (åhhh de måste fixa bättre ljudkvalitet, jag står knappt ut men att lyssna. Ring mig om ni behöver en producent) och kände mig o-er-hört träffad när han sa att många vanliga motionärer tränar halvhårt hela tiden. De snittar en puls på 153 när de "borde" ligga på 135. Hej hej, that's me. Alltid halvhårt, alltid rätt hög puls.

Så även om Markus filosofi snarare är långsamt och långt - än långsamt och kort, passar det tänket bra för mig. Så just nu övar jag på att springa långsamt. 

Imorgon kanske det blir lite längre. 

En annan sak som Markus Torgeby sa är att man inte ska oroa sig för att man inte är i form/särskillt snabb/har dålig kondis - för om du är ute och tränar spelar det ingen roll. Fortsätter du träna kommer du att bli bättre.

Det var bra att höra.

Jag är inte mycket för inspirationsföreläsare men honom skulle jag gärna lyssna på.

Efter min springtur svidade jag om.
Nu är det vår (åtminstone en stund)!