Hej då Älvsborgsbron del 2

Jag är så extremt nöjd. Det som förra hösten var segt men inga problem, alltså att springa till jobbet på morgonen, har den här hösten förvandlats till mission impossible. Herregud vad trött och oinspirerad jag är när jag vaknar. Det finns inte en cell i hela mig som är intresserad av träning. Men det är klart att det är en vanesak. Och en prioriteringsfråga. Precis som det är med all träning. Jag kan skita i träningen eftersom jag hellre vill sova. Eller så går jag upp och springer för att jag hellre vill det. 

Med tanke på den magra träningsmängden det senaste är jag som sagt väldigt nöjd med att jag tog mig upp och tog mig ut. Tillbaka i rutinerna. Ut och spring.

Typiskt tecken på min tillfälliga ovana vid att springa var att jag tog på mig för mycket kläder. Det är lätt att skrämmas av de låga teperaturerna men jag blir ju alltid varm när jag springer. Så, en tunn långärmad tröja under min Dobsom blev varmt i 5 grader och duggregn.

Men jag är glad att det börjar bli ruggigare väder. Tycker ju nästan orimligt mycket om dobsomjackorna. Den rymliga passformen, den korta dragkjedjan, muddarna, fickorna – och på den flourocerande gula varianten: reflexerna. Reflexer finns det såklart på fler jackor, men anorakmodellen är guld!

Nog med hyllningar. Det bara en tröja, inte världsfred.

Vaderna var stumma från igår och jag märker att jag tappat styrka i…höften? Ja nån muskel har helt klart försvagats för jag slår i med högerfoten i vänstervaden när jag springer. Det har jag gjort länge (alltid?), och mer eller mindre med båda fötterna, men det brukar främst märkas när jag ser hur smustig jag blivit på vaderna. Idag och igår kände jag att jag slog i gång efter annan. Dags att få in lite löpteknik i träningen kanske?

Bron var grå, Eriksberg var grått, det var motvind och livet var härligt.

Sprang in på ica och köpte lite frukostgrejer, knödde ner dem i väskan och kutade vidare. Samtidigt lyssnade jag på Maratonpodden som förvisso är lite ojämn, men jag tycker att den blir bättre och bättre! Jag förstod intentionen med att Petra (som intervjuar) ville prata om personliga saker som löpning och familjeliv/dejting, det skulle kunna bli jättebra och intressant, men nu efter ett gäng avsnitt tycker jag att avsnitten är mer väl avvägda. Bättre producerat alltså. Det kändes dessvärre lite ytligt där ett tag. Men hej, sånt där är så oerhört beroende på intervjupersonen också. Åh vad jag skulle vilja göra radio. Eller en podd. Saknar det. Har svårt att komma på ett format som skulle hålla bara. Man vill ju inte göra en podd som tar slut efter 3 avsnitt.

Hur som helst, jag tycker faktiskt att det är bra att springa och lyssna till just maratonpodden. Jag blir inspirerad samtidigt som jag springer. Det är ett bra sällskap i öronen.

Vid andra aktiviteter gillar jag andra sällskap i öronen. Som poddarna Serial eller Karin & Sara.

Taco hej för idag!