I väntans tider

Nu får vi se hur det går... 

Hej då Älvsborgsbron del 2

Jag är så extremt nöjd. Det som förra hösten var segt men inga problem, alltså att springa till jobbet på morgonen, har den här hösten förvandlats till mission impossible. Herregud vad trött och oinspirerad jag är när jag vaknar. Det finns inte en cell i hela mig som är intresserad av träning. Men det är klart att det är en vanesak. Och en prioriteringsfråga. Precis som det är med all träning. Jag kan skita i träningen eftersom jag hellre vill sova. Eller så går jag upp och springer för att jag hellre vill det. 

Med tanke på den magra träningsmängden det senaste är jag som sagt väldigt nöjd med att jag tog mig upp och tog mig ut. Tillbaka i rutinerna. Ut och spring.

Typiskt tecken på min tillfälliga ovana vid att springa var att jag tog på mig för mycket kläder. Det är lätt att skrämmas av de låga teperaturerna men jag blir ju alltid varm när jag springer. Så, en tunn långärmad tröja under min Dobsom blev varmt i 5 grader och duggregn.

Men jag är glad att det börjar bli ruggigare väder. Tycker ju nästan orimligt mycket om dobsomjackorna. Den rymliga passformen, den korta dragkjedjan, muddarna, fickorna – och på den flourocerande gula varianten: reflexerna. Reflexer finns det såklart på fler jackor, men anorakmodellen är guld!

Nog med hyllningar. Det bara en tröja, inte världsfred.

Vaderna var stumma från igår och jag märker att jag tappat styrka i…höften? Ja nån muskel har helt klart försvagats för jag slår i med högerfoten i vänstervaden när jag springer. Det har jag gjort länge (alltid?), och mer eller mindre med båda fötterna, men det brukar främst märkas när jag ser hur smustig jag blivit på vaderna. Idag och igår kände jag att jag slog i gång efter annan. Dags att få in lite löpteknik i träningen kanske?

Bron var grå, Eriksberg var grått, det var motvind och livet var härligt.

Sprang in på ica och köpte lite frukostgrejer, knödde ner dem i väskan och kutade vidare. Samtidigt lyssnade jag på Maratonpodden som förvisso är lite ojämn, men jag tycker att den blir bättre och bättre! Jag förstod intentionen med att Petra (som intervjuar) ville prata om personliga saker som löpning och familjeliv/dejting, det skulle kunna bli jättebra och intressant, men nu efter ett gäng avsnitt tycker jag att avsnitten är mer väl avvägda. Bättre producerat alltså. Det kändes dessvärre lite ytligt där ett tag. Men hej, sånt där är så oerhört beroende på intervjupersonen också. Åh vad jag skulle vilja göra radio. Eller en podd. Saknar det. Har svårt att komma på ett format som skulle hålla bara. Man vill ju inte göra en podd som tar slut efter 3 avsnitt.

Hur som helst, jag tycker faktiskt att det är bra att springa och lyssna till just maratonpodden. Jag blir inspirerad samtidigt som jag springer. Det är ett bra sällskap i öronen.

Vid andra aktiviteter gillar jag andra sällskap i öronen. Som poddarna Serial eller Karin & Sara.

Taco hej för idag!

Hejdå Älvsborgsbron del 1

Jag ska ju flytta. Det blir kul men det blir en helt annan och avsevärt längre pendeljogg. Tror inte att jag kommer pendeljogga så mycket. Jag saknar redan den asfaltiga, fina men även tråkiga och avgastunga rundan. Perfekt! Äntligen lite lust att springa!

Så jag sprang hem idag.

Det var grått, regnigt och allmänt gött. På Älvsborgsbron gav jag mig fan på att springa om en cyklist. När jag kom upp jämsides ökade hon och jag la mig bakom igen. Men när hon började tröttna igen sprang jag om. Och förökte hålla en jämn, snabb takt. Det var bedrövligt jobbigt. Väl uppe på toppen fick jag ta ganska många bilder på utsikten för att återhämta mig. Pust och frust. Jag har uppenbarligen inte vilat mig i form...

Kom hem, åt åt och åt. Och flyttpackade (lite).

Så snabb att autofokus inte hänger med!

Bilden är alltså inte svartvit. Det är bara hösten som kommit till Göteborg. 

Tog en specialväg i Majorna idag.

Tappra tomater på gården. De har lite svårt att mogna. Det har varit sådär med soltimmarna de senaste veckorna.

Hemma!

Ettårsjubileum Amsterdam marathon

För prick ett år sedan sprang jag mitt första maraton. Det känns som en evighet sen. Men det är skönt att fortfarande kunna säga "jag sprang ett marathon förra året". För det säger jag så ofta? Nä.

Nu har anmälningen till Berlin marathon 2015 öppnat. Eftersom de lottar spelar det ingen roll när jag anmäler mig, men det ska bli av inom de närmsta dagarna. Hoppas att jag kommer med! Om inte får jag hitta ett annat lopp. 

Är väldigt sugen på att komma igång med springandet igen. Har haft en lång period med lite lust och många ursäkter. En del bättre än andra.

På lördag ska jag flytta. Då är det slut med Älvsborgsbron till jobbet. Det känns lite tråkigt. Jag som varit så trött på den där vägen till jobbet börjar bli nostalgisk redan innnan jag flyttat. Ska nog passa på att springa hem från jobbet redan imorgon.

I helgen var jag i Stockholm. I en liten lucka mellan fikadejter och födelsedagsfest sprang jag en liten sväng. Samtidigt behövde jag googla fram hur vi skulle ta oss till festen. Det blev alltså en mycket kort sväng, jag snurrade runt lite i Humlegården och sedan tillbaka. Kanske 20 min. Max. Det var ändå så skönt att springa av mig lite rastlöshet. 

Höftsmärta som oroar

Näe, det går inte så bra nu. Träningssuget tryter, förkylningen blev en klassisk ursäkt för att "råka" tappa alla träningsrutiner. Men sen har det även varit så att jag har medvetet skurit ner på måsten och sånt. Även på träningspass som jag ju tycker är kul. Det blev lite för mycket stress där ett tag, behöver komma bort från det, varva ner och inte jaga efter alla förlorade träningspass.

Nu har jag två helger i rad tapetseras. Herregud vilken tid det tar! Igår började jag jobba vid 08.30, och bortsett från en kort oboy-paus vid 10.30 jobbade jag non stop fram till 20 eller nåt. Jag åt inte, gick inte på toa, drack inget vatten. Tiden bara gick. 

Jag kände redan igår kväll att det var inåt konstigt med min höft och under natten har smärtan liksom blommat ut. Ajajaj. Det som känns extra jobbigt är att jag får ont på samma ställe som jag har haft problem med i löpningen. Men jag får inte ont såvida jag inte springer mer än ca 15 km. Och jag trodde faktiskt att jag hade stärkt upp den där höften. Men nu gör det ont som om jag hade sprungit ett marathon. 

Inte bra alls. 

Ville köpa en sån där foam roll bara för att i desperation se om det hjälpte. Det blev ingen roller, istället yogade jag lite hemma på mattan. Det finns en app som heter Yoga Studio som jag gillar väldigt mycket. Den kostar ca 15 kr, men det är det värt. Många bra program på olika nivåer. Och visst, en aning bättre är nog höften, men jag får väl ägna mig åt 1, inte springa och 2, sjukgymnastik framöver. 2011 sjukgymnastiserade jag mycket ihärdigt och det gav bra resultat. Tyvärr var det även oerhört tråkigt. 

Sånt här är roligare.

 

Som ett brev

Inte direkt otippat att jag skulle bli sjuk så fort som den värsta jobbstressen lagt sig. Jag får tacka att det inte blev värre. En annalkande förkylning som verkar dra sig tillbaka innan den ens blommat ut (herregud, ta i trä!!!). Men det har vart lugnt det senaste. Behövde ta en paus från kraven och väntade dessutom ut ickeförkylningen.

Simmade i måndags och de första längderna var en pina! Jag vill e.n.b.a.r.t sätta mig i bastun istället. Men så fortsatte jag lite, och plötsligt var det som att nåt släppte. Jag fick till benen, fick en helt annan fart trots att jag ansträngde mig mindre. Andningen är fortfarande problematisk men jag blir inte riktigt lika andfådd och det blir klart lättare. Nu ska jag bara nöta in dessa bensparkar, det var ju inte helt naturligt. Fösökte använda höften mer, föreställde mig att det liksom skulle dallra hela vägen från ryggslutet till tåspetsen när jag sparkade. Fetthöljet jag har på rumpan är både bra till att fylla ut jeansen och till att hjälpa mig få till träningstekniken. Gott så. 

I tisdags, precis efter läggdags, anmälde jag mig till göteborgsvarvet. Gäller att passa på innan priserna skenar totalt. Så, i maj blir det ett lopp. Minst.