Jag hade tänkt testspringa lite idag, mest för att det var fint väder och jag har ont i rumpan av allt cyklande. Har varit på en massa spinningpass, jag cyklar runt hela stan plus att jag följde med mina vänner som scoutade bröllopslokal i skärgården igår. Vi cyklade till Björkö (grannö till de mer välkända Hönö och Öckerö), 15-20 km enkel väg. Min bakdel orkar inte med mer obekväm sadel.
Jag tog således tillfället i akt att testa foten. Och höll tummarna att det inte skulle gå åt skogen.
Det var ändå så, "ej åt skogen", som jag definierade eventuell framgång i mitt huvud. Allt som inte var förjävligt var bra. Om jag kunde springa 2 km utan att det gjorde ont vore det fantastiskt.
Efter 100 meter tänkte jag direkt att det skulle gå bra, kanske skulle jag kunna drista mig till att springa 3 kilometer?! Efter 200 meter tog jag tillbaka alla de tankarna, jag tyckte att det kändes för instabilt.
Det känns som att det finns 99 felaktiga sätt att sätta ner foten, och 1 som är rätt.
Det gick dock bättre och bättre, eller rättare sagt - jag slutade tänka så mycket. Och tänker jag inte på att det gör ont, då gör det uppenbarligen inte påtagligt ont.
Istället för mina djärva 3 kilometer levlade jag upp till 5 kilometer. En snygg och jämn siffra att blidka mina ocd-tendenser med dessutom.
Efter 5 kilometer varjag kanske 400 meter hemifrån. Självklart sprang jag dem med. Och 5,4 är ju allt annat än en snygg och jämn siffra, så då fick jag fortsätta.
Det kändes bra i tån, problemet var snarare benen och konditionen. Det är som bekant skillnad på träning och träning. Min kropp kändes som en tungrodd båt. Kanske har mitt konstanta tröstätande av Ben & Jerrys något med det att göra. Eller så var jag bara seg, 6 veckors vila blir man inte så pigg av.
Jag jämnade ut siffrorna till 6 km, la mig i gräset och kollade på solnedgången. Det var längesedan jag var så nöjd med ett träningspass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar