Fyra veckor. En evighet.
Och ändå är jag inte i närheten av några springsteg.
Jag vet inte om jag fått en släng av hypokondri, men jag tycker att foten blivit sämre. Idag gjorde den så pass ont att jag efter mycket ojande skippade ett av mina få inplanerade spinningpass. Jag vill inte förlänga läkningen på grund av spinning.
Sedan dess har jag varit mer ledsen än jag velat erkänna. Att ägna sig åt att träna till marton är en lyxsyssla. Det känns orimligt att bli såhär nedslagen av inte kunna träna. Det är ju inte så att livet går under. Egentligen.
Men min maratonuppladdning, den gick ju så bra. Nu har jag tur om jag kommer tillbaka på noll. Det innebär ju i så fall att foten är bra, men konditionen dålig.
Bättre det än dålig fot och dålig kondis.
Det känns bara som att allt jag gör är destruktivt.
Träna är dåligt för foten, men lite bra för kondisen.
Inte träna är bra för foten, men dåligt för kondisen. Och psyket.
Nu hoppas vi, för allas skull, att jag är mer hoppfull i nästa blogginlägg.
(Nä, ingen bild idag. Jag deppar ju.)
Lider med dig! Fick en , förmodad, överansträngningsskada i knät pga att jag är för dålig på allt det tråkiga med prehabövningar kring löpning så har inte sprungit sen i slutet på maj. Insåg först efter en och en halv månad hur deprimerad jag blev av det när jag knappt lämnade lägenheten längre och bara låg hemma och åt godis. Försök i alla fall att hitta på något annat roligt då och då. Och gör som jag och stryk alla tävlingar och mål inför hösten och våren. Det blev mycket lättare mentalt efter det.
SvaraRaderaSkönt att höra att jag inte är ensam om att deppa ihop :) Jag inser så sakteliga att jag lever i förnekelse, det blir nog inget maraton, men än har jag inte gett upp helt. Det bästa är kanske att vänta ut läkandet och sedan börja fantisera om nya mål. En oerhört frustrerande väntan bara.
Radera