Återkomsten

6 kilometer efter 6 veckors vila med bruten tå. Ett jävligt flåsigt halleluja moment!

Jag hade tänkt testspringa lite idag, mest för att det var fint väder och jag har ont i rumpan av allt cyklande. Har varit på en massa spinningpass, jag cyklar runt hela stan plus att jag följde med mina vänner som scoutade bröllopslokal i skärgården igår. Vi cyklade till Björkö (grannö till de mer välkända Hönö och Öckerö), 15-20 km enkel väg. Min bakdel orkar inte med mer obekväm sadel.
Jag tog således tillfället i akt att testa foten. Och höll tummarna att det inte skulle gå åt skogen.

Det var ändå så, "ej åt skogen", som jag definierade eventuell framgång i mitt huvud. Allt som inte var förjävligt var bra. Om jag kunde springa 2 km utan att det gjorde ont vore det fantastiskt.

Efter 100 meter tänkte jag direkt att det skulle gå bra, kanske skulle jag kunna drista mig till att springa 3 kilometer?! Efter 200 meter tog jag tillbaka alla de tankarna, jag tyckte att det kändes för instabilt.

Det känns som att det finns 99 felaktiga sätt att sätta ner foten, och 1 som är rätt.
Det gick dock bättre och bättre, eller rättare sagt - jag slutade tänka så mycket. Och tänker jag inte på att det gör ont, då gör det uppenbarligen inte påtagligt ont.

Istället för mina djärva 3 kilometer levlade jag upp till 5 kilometer. En snygg och jämn siffra att blidka mina ocd-tendenser med dessutom.
Efter 5 kilometer varjag kanske 400 meter hemifrån. Självklart sprang jag dem med. Och 5,4 är ju allt annat än en snygg och jämn siffra, så då fick jag fortsätta.

Det kändes bra i tån, problemet var snarare benen och konditionen. Det är som bekant skillnad på träning och träning. Min kropp kändes som en tungrodd båt. Kanske har mitt konstanta tröstätande av Ben & Jerrys något med det att göra. Eller så var jag bara seg, 6 veckors vila blir man inte så pigg av.

Jag jämnade ut siffrorna till 6 km, la mig i gräset och kollade på solnedgången. Det var längesedan jag var så nöjd med ett träningspass.

Gubbfesten

Jag fick hem tidningen Aktiv Träning, det får alla som anmält sig till Göteborgsvarvet. Jag gillar ju träningstidningar, till och med sådana med riktigt tråkiga namn.

Men när jag satt där och bläddrade slogs jag av alla män. Män, män, män, överallt var det män.
Mitt bland alla män fanns dock en artikel om den snabbast ökande gruppen deltagare i Varvet. Det var kvinnorna, de unga kvinnorna.

Damerna stod för 34 procent av alla deltagare. Förra året anmälde sig 1656 fler personer än året innan. 1642 av dem var kvinnor (alltså nästan allihop).
Varvsgeneralen Bo Edsberger tror att det snart kommer att vara 50/50, och det är även mycket möjligt att kvinnorna kommer vara i majoritet om några år.

Åter till tidningen. Man är så himla van vid att det är snubbar på alla bilder (kvinnor kan tydligen identifiera sig med män, men män kan inte identifiera sig med kvinnor och bla bla bla) men när man börjar tänka på snedfördelningen är det svårt att sluta se den.

Precis som med många andra tidingar kan jag blir hjärtligt trött på att jag inte känner mig representerad. Många gånger är kvinnorna tröttsamt snygga och poserande på alla bilder, ni vet när de liksom låtsasspringer på stället och man ser att jeeez, sådär fräsch är jag inte ens när jag kommer ut ur duschen _efter_ träningen. Men då är tjejer åtminstone med på bilderna. Ska man verkligen vara glad för det lilla?

Jag bestämde mig för att räkna vilka som var med på bilderna i (annons-)tidningen som Varvet skickat till mig.
Jag började med att räkna kvinnor och män, rätt upp och ner. Vissa bilder var tagna långt ifrån, exepmelvis ett hav av löpare på Varvet, och då räknade jag inte den bilden alls.

Fördelningen blev 79 män och 22 kvinnor, det vill säga 78 procent och 22 preocent.
Räknade man med reklambilderna (var ju ganska många sådana) blev resultatet i procent nästan identiskt, 79 - 21.

Det var inte så dåligt som jag trodde, men jag tycker verkligen inte att det är några siffror att skryta med.

Eftersom min spontana upplevelse av tidningen var att den var väldigt mansdominerad kompletterade jag min statistik med att räkna bilder som visade endast var en man, eller endast en kvinna. Där föll några kvinnodominerande bilder bort, men tro mig, långt fler mansdominerade bilder föll bort.

Sifforna när jag räknade bilder som enbart visade en man eller en kvinna blev:
42 bilder på män, och 2 på kvinnor.
Behöver ju knappt ta det i procent med det blir 95,5 mansprocent mot 4,5 kvinnoprocent.

Skojardumedmig????? Nä, det gjorde du tydligen inte.

Räknade man med reklambilder som de här (ursäkta usel bildkvalitet):

Då blev det istället 58 män och 5 kvinnor. Lite "bättre" procentsatser, 92 procent och 8 procent. Extremt lite att hänga i granen.

Det är inte så konstigt att tidningen kändes mansdominerad. Jag tycker att det är så tråkigt, så omodernt, så hjärndött.
Jag tror inte att de som ligger bakom Aktiv Träning ville göra en tidning med en himla massa män, jag tror inte att de tänkte (aktivt) på det överhuvudtaget. Om de har gjort det är resultatet sorgligt.

Det är dessutom SÅ lätt fixat. Knö in några ladies bland alla genrebilder. Här är fyra exempel som lika gärna kunde ha bildsatts med en tjej. Eller så kan man även spexa till det och ha någon som inte är kritvit?

Som en person i just den deltagargrupp som ökar mest på gbgvarvet kan jag säga att denna tidning var en oinspirerande snoozefest. Oavsett vad redaktionerna möjligen kan ha brainstormat fram inför denna publikation var troligtvis inte ord som snoozefest, eller oinspirerande var med på den white boarden.


Något annat: Ikväll var det midnattsloppet. Perfekt löpväder, fluorescerande tröjor, coverband på lastbilsflak. Vad mer kan man önska sig?
Jag stod bredvid och hejade. Tån och jag är dock på gång. Optimismens vindar fläktar lite grann.

Fem veckor senare

Fem veckor har gått nu. Förbättringen de senaste två, kanske till och med tre, veckorna är frustrerande liten. Jag försöker säga till mig själv att det är en väldigt väldigt världslig sak att springa. Människor över hela världen, ja till och med jag, har betydligt större problem än en tå som förhindrar dem från att motionsspringa.

Denna övertalning går sådär.
Min tåjävel lägger sordi på varenda dag. Jag kan inte sluta bry mig.

Hade det inte varit för min ytterst uttalade maratonsatsning skulle det nog inte varit så farkligt. Den senaste veckan har jag kunnat gå på spinning ordentligt, jag kan alltså variera positioner, måste inte sitta ner hela tiden. Därmed kan jag få mina träningscravings tillfredsställda. Men på grund av maratonet - som jag fortfarande VILL träna till - blir allt som inte är jogg/löpning alternativ träning.
Suck.

Jag fantiserar om att köpa en röntgenmaskin. Då skulle jag kunna se ifall tån var på rätt väg. Jag tror dock inte att det är ekonomiskt försvarbart.
Jag är bara så himla orolig för att den läker fel. Det gör fortfarande ont på ett så konstigt vasst sätt. Precis som när jag precis brutit den (dem), men inte fått av mig skorna så tänkte jag "det skulle kunna vara ett köttsår". Ja, det känns som ett sår.

Som ett plåster på såret (höhö) har jag skafat mig ett annat projekt. Jag ska lära mig crawla. Det har jag velat länge, men när min kompis, egentliegn helt utan belägg, sa att jag hade talang för att crawla har jag på ritkigt börjat snegla på kurserna.
Jag har skaffat gear, testade för första gången i hela mitt liv en badmössa idag. Vad svårt det var att få på den! Har även skaffat ett par simglasögon med någon sorts sugkoppseffekt kring ögonen.

Jag övade lite med badmössan framför spegeln, och lossade lite på bandet på simglasögonen. Sedan var jag redo för selfies med luftcrawl.

Förra veckan hade jag mitt boxpass på Friskis för första gången sedan i maj (låååångt schemauppehåll för mig). Då fick jag även användning för dessa fitnesskor som jag spontanköpte i tron om att de var löparskor. Det var de alltså inte, och jag grämde mig mycket. De går såklart att springa i om man vill.

Hur som helst. Passet gick bra, jag kom ihåg det mesta, men tån gillade inte att springa omkring. Oh nej.  Jag fick sota för det i minst två dagar.

Jag ägnar mig annars åt andra sporter. En kväll ägnades åt dart (på barntavlan). Jag var inte någon darttalang.
Tydligen blir man bättre om man dricker öl. Jag skyller därför på att killen var mer dopad än jag.

Deppen

Ja det är här är ju inte så roligt. Försöker verkligen hålla motivationen och humöret uppe, men jag inser ju att jag inte kommer kunna springa efter den här veckan heller.

Fyra veckor. En evighet.

Och ändå är jag inte i närheten av några springsteg.

Jag vet inte om jag fått en släng av hypokondri, men jag tycker att foten blivit sämre. Idag gjorde den så pass ont att jag efter mycket ojande skippade ett av mina få inplanerade spinningpass. Jag vill inte förlänga läkningen på grund av spinning.

Sedan dess har jag varit mer ledsen än jag velat erkänna. Att ägna sig åt att träna till marton är en lyxsyssla. Det känns orimligt att bli såhär nedslagen av inte kunna träna. Det är ju inte så att livet går under. Egentligen. 

Men min maratonuppladdning, den gick ju så bra. Nu har jag tur om jag kommer tillbaka på noll. Det innebär ju i så fall att foten är bra, men konditionen dålig.

Bättre det än dålig fot och dålig kondis.

Det känns bara som att allt jag gör är destruktivt.

Träna är dåligt för foten, men lite bra för kondisen.

Inte träna är bra för foten, men dåligt för kondisen. Och psyket.

Nu hoppas vi, för allas skull, att jag är mer hoppfull i nästa blogginlägg.

(Nä, ingen bild idag. Jag deppar ju.)

Efterlyses: Tjuv i funktionsmaterial

Någon har snott mina träningskläder. De (en utvald skara av fin-träningskläder eftersom jag inte kunnat träna mer än ett par gånger de senaste veckorna) hängde på tork i tvättrummet. Och någon gång i natt, eller igår kväll har en person i storlek 38 fått enorma träningscravings, gått till tvättstugan och stulit allt som såg ut som funktionsmaterial. Plus ett par jeansshorts.
Allt annat är orört.

Jag tror inte att det är någon av mina grannar, kan mycket väl vara någon utifrån. Men det är ändå en väldigt märklig stöld.
På något vis skulle jag "förstå" om nåt weirdo gick och snodde mina trosor, men nä. Hen snodde inte ens min snygga klänning. Ett gäng tjats, några linnen, en sportbh, min adidasjacka och två shorts tog personen i fråga.
Vafan?!

Jag har satt upp lappar i trappuppgången och med ledsna smilys på. Om någon hittar (host host) mina kläder får de gärna lämna tillbaka dem.
Nu har jag anmält det hela, räknar kallt med att polisen hittar den skyldige. Försäkringsbolaget har satt över pengar, så nästa vecka kan jag tröstshoppa nya kläder.

Förresten kunde tjuven gott ta mina salomontajts, även om de var överlägset dyrast (det är orimligt vad kompressionskläder kostar) av det som snoddes.
Kom aldrig riktigt överens med tajtsen, de satt konstigt i grenen och midjan på mig. Alla andra kläder var ju dock favoriter allihop :´(

Och nu har jag dessutom insett att min älskade batmantröja (från rean på H&M:s barnavdelning, dvs ej dyr, men ändå en favvo) är borta! Nu är det krig. (nä det är det ju inte, jag kan inte göra någonting, men om en granne dyker upp i den tishan I will show no mercy.)

linne och shorts = borta

adidasjacka = borta

Min preciousss batmantröja = borta

döskalletajts = borta

Linne och salomontajts = borta
(bild tagen precis före bryta-tån-rundan.)