Berlin marathon 2015

Ja herregud, jag tog mig i mål. Och ärlig talat var det en betydligt behagligare färd mot mål än mitt förra, och första marathon. Då var jag i Amsterdam, hade tränat skapligt bra (dock avbruten i flera veckor pga brutna tår), var laddad och taggad och med siktet inställt på 4 timmar. Ett optimistiskt, men inte på något sätt orimligt mål.

Den här gången hade jag faktiskt knappt tränat alls. Det är inte en fåfäng underdrift. Jag har hållt igång, fått vardagsmotion genom cykling till och från jobbet, men löpningen, nä nä. Jag har inte fått till en tillstymmelse av maratonträning.

Efter Göteborgsvarvet i maj började kroppen av lite olika anledningar och på olika sätt deklarera att den inte var intresserad av att springa. Jag försökte forcera fram lite löpning, men det var bara att kapitulera. På ett halvår har jag kanske fått till ett drygt tiotal pass på 6 till 10 km. I augusti genomförde jag (jätteroliga) Öloppet på ett behagligt sätt, men var ändå helt slutkörd efteråt. Det är först de senaste 2-3 veckorna som jag börjat känna att min kropp är på banan igen. Testade att springa Risveden Terräng på dryga 18 km härom helgen vilket var roligt och kroppen kändes hel både under och efter loppet.

Här någonstans började min prestationsångest vakna till liv igen. Den som jag e senaste månaderna kvävt under ett tjockt täcke av hälsan-framför-allt-tänkande. Nu var ju kroppen hel - och jag hade ingenting att skylla min kassa form och mediokra kondition på. Istället för att vara glad för att jag mådde bra blev det ett stressmoment. Classic. Jag som tidigare var både övertygad och bekväm med att bara starta i Berlin, vara med om den mäktiga stämningen och sedan gå av banan efter någon mil, började istället känna att jag var tvungen att springa hela vägen in i mål. Ok, men om jag genomför loppet kommer jag få en kass tid. Hur ska jag förhålla mig till det?

Det har faktiskt hjälpt att säga det högt, att mina kilometertider och prestationer inte påverkar mitt värde som människa. Det är ju helt sjukt, jag fattar ju det rent rationellt men ibland kan just det vara svårt att känna i hjärtat. Det är illa hur hård man kan vara mot sig själv.

Väl i Berlin hade de där tankarna malt i huvudet länge och väl, och lagom till startdagen var det en självklarhet att jag skulle göra mitt bästa för att fullfölja loppet. Tack vare ännu mer malande kände jag även att jag skulle ta loppet som det kom. Inte kolla på klockan, skita i tider, bara hålla ut och jobba mig in i mål. Det kändes förhållandevis lustfyllt, haha.

Det var en vacker höstdag, luften var sådär krispigt kall och klar när jag och Mattias gick mot starten vid Brendenburger Tor. Efter att ha tittat på honom när han genomfört otaliga lopp var rollern ombytta. I Berlin var det bara jag som skulle springa.

Jag gick in på området 40 min innan första start och ställde mig direkt i toalettkön. Den tog hundra år och när jag väl kom fram till en papperslös bajamaja var klockan 08.55. Fem minuter kvar till start. Om jag hade haft koll på att min egen startgrupp skulle starta tjugo minuter senare hade jag kanske tagit mig lite mer tid på toaletten. Nu blev det inte mycket utfört på det besöket och mycket riktigt - jag hann knappt springa 100 meter innan magen började längta efter en toa igen.

Starten var mäktig. Den långa rakan genom Tiergarten som är proppad med folk. Förväntan i luften, pirret i benen och morgonkylan som gör att man bara vill komma igång, komma iväg. När vi började springa kändes benen inte trötta, men långt ifårn pigga. Jag hade egentligen aldrig en någon särskillt bra känsla under loppet men än viktigare var: det dröjde väldt länge innan jag hade en direkt dålig känsla.

I Amsterdam hade jag ordentligt ont i höften redan vid 25 km. Efter det var det ett krig. Jag var förberedd på att kriget i Berlin skulle börja vid 20 km. Kanske ännu tidigare. Jag var övertygad om att jag skulle ta mig in i mål, men jag var lika övertygad om att det skulle bli det värsta jag gjort i mitt liv.

Så blev det inte.

Vid 15 km hade jag knipt länge nog. Hela Berlin marathon går inne i stan. Det är extremt få buskage längs vägen. Tro mig, jag höll koll. Det finns många träd, men om jag skulle panikbajsa någonstans ja då vill jag ha någon sorts buske som skydd. För allas skull. Men precis innan 15 km-passeringen hittade jag en bajamaja som förvisso inte var ledig, men det var åtminstone ingen kö. Jag studsade in på den, förfasades av äckelnivån men gjorde det jag kommit för att göra. Upp med cykelbyxorna igen och ut och spring. Halleluja vilken frihet!

Efter 15 km kunde min hjärna börja tänka lite mer på själva loppet. Jag längtade efter 20 km-passeringen för det var först då jag kände att loppet ”började”. De första 20 km måste bara avverkas för att kunna genomföra de sista 22. Jag var inställd på att kroppen skulle börja säga ifrån mer och mer högljutt, men bortsett från några små pip gick allt bra. Jag fick inte alls samma hugg i höften som jag brukat få tidigare, pulsen rusade aldrig och vaderna krampade inte. Så det var bara till att mata på.

Hela loppet hade jag låten I can’t feel my face med The Weeknd på hjärnan. Den och låten El perdón, en spansk låt vars refräng handlar om en snubbe som går omkring på gatorna och letar, lider, skriker och super. Nästan som jag gjorde.

Jag hade två geler med mig, men jag var lite rädd att magen skulle balla ur så jag vill inte ta dem i onödan. Det var först vid 34 km som jag bröjade trycka i mig den ena. Oklart om den gjorde till eller från, men det var säkert bra.

Efter 35 km kan dessvärre ingenting rädda dig. Då är det jobbigt, det går inte att komma ifrån. Vid 38 stod Mattias och hejade, och jag hade inte haft någonting emot att avsluta loppet där och då. Det var också mellan 35 till 40 km som jag tappade mest i tid, i övrigt var jag oväntat jämn.

Jag tyckte att kilometrarna var oändligt långa, var helt övertygad om att det var felskyltat, men så insåg jag att arrangörerna nog hade bättre koll på det där med avstånd än vad jag och min trötta, trötta kropp hade just då.

Strax efter 41 km-markeringen kommer man ut på Unter den Linden, vägen som leder upp mot Brandenburger Tor. Då började jag öka, mitt hasade tempo blev mer springlikt. Jag kände mig pigg, sprang om en massa personer och det var underbart. Hade gärna svängt ut tidigare på den gatan och fått den visuella kicken av att se målet, och fått en ännu längre ”spurt”.

Jag sprang in på höga 4.15. Jag mitt medeltempo var prick 6.00. Med tanke på min kassa träning och en krånglande mage är jag mer än nöjd. Jag blev alldeles gråtmild när jag skulle få min medalj. Tänk vad kroppen kan.

Mattias sa att jag måste ha en björn i släkten. För björnar går i ide och vaknar upp (nästan) lika starka flera månader senare. Det kan vara en förklaring.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att mina resultat från när jag är tränad skiljer sig så lite från när jag är otränad. Men tillvidare väljer jag att bara vara glad och stolt.

En gladnervös och en sympatinervös på väg till start.
 

Satt och tittade på min medalj ett tag.

Öl och kakor liggandes i sängen, perfekt återhämtning.

Pssst, jag vill ju träna (och lite norrlandsinspo)

Jag tycker inte om det här konstiga som min kropp håller på med. Tror att det är nåt skumt, men det kan ju också vara så att jag har rekordusel kondis. 

Jag sprang 8 dötunga km i de jämtländska skogarna i helgen. Jag var nära fjällen, men dem vandrade jag bara på, kan dock meddela att skogen i närområdet inte var helt platt den heller.

Jag är så deppig över att jag inte kan njuta som jag brukar (OBS att jag inte har nån superkondis annars heller, stånkar på så gott jag kan liksom, men det brukar inte vara så oskönt som det är nu). Därför vill jag testa och se, kanske är jag bara ur form. Kanske går det dåligt för att jag inte har bättre grundkondition än såhär. 

Eventuellt kapsejsar projektet förkrossande snabbt, men då har jag åtminstone försökt. 

Här är bilder från Ånn när jag och icke-kondisen tog oss en tur. Och en andfådd selfie när vägen tog slut och jag fick vända.

Paus från krav, måsten och träningsplanering

Hej hej hallå bloggen. Jag lever.

För ett par veckor sedan behövde jag en paus, behövde checka ut från alla mina träningsplaner och bara skita i alltihop ett tag. Jag vet egentligen inte vad som hände, men jag och kroppen behövde vila - kanske framförallt mentalt. Jag tror att jag var mer stressad än jag kände av, och då började kroppen protestera. I tidigare inlägg spekulerade jag kring om jag var sjuk, min puls rusade och jag var så himla slut, men det var nog "bara" stressrelaterat.

Så nu försöker jag chilla från alla krav, jag oroar min såklart för Berlin marathon vilket är svårt att skaka av mig, men jag försöker öva mig på att inte bry mig. Hälsan först osv.
Jag har inte sprungit en meter sedan förra inlägget, men jag har vandrat i italienska berg, badat i havet och yogat på balkongen.

Kanske kommer jag blogga frekvent snart igen, kanske inte. Vi får se. Det är kul att blogga, med skönt att skita i det.
Vi hörs när vi hörs!

ps, ska ut och jogga i solen nu. Ojalá att det går bra :)

Nya tag

Efter ett tag bli vila outhärdligt tråkigt. Det har på vissa sätt passat rätt bra med en träningspaus nu, jag har fått ett nytt jobb som innebär en hel del flängande till Stockholm, bo på nya ställen och jag bli helt matt av ny-på-jobbet-känslan. Förvisso är det en känsla som är skön att kunna springa bort, men det är också skönt för mitt uppstressade hjärta att var "tvungen" att vila.
Jag har yogat lite och gjort några enstaka situps då och då istället.

Men i lördags sken solen och jag hade inget vettigt för mig, då blev det dags att testa vaderna igen. När jag sprang i Stockholm gick det bra i 8 km, men sedan klappade vaderna ihop. Den här gången förbjöd jag mig själv att springa mer än 6 km. Lugnt och fint, jag är i vadernas våld.

Det är som att vaderna är helt stumma, och hälsenorna ömmar. Efter ett par kilometer lättar det, men då känns istället vaderna mer och mer krampande. De är inte så peppade på långdistans om man säger så.

Det var hursomhelst helt ljuvligt att vara ute och springa, trots att det gjorde ont och flåset var som bortblåst. Solen värmde och det låg ett åskväder och tryckte i luften. Jag valde medvetet de minsta stigarna till mina 6 km, på så sätt hålls farten nere och fötterna belastas hela tiden på olika sätt. Det kanske är placebo, men jag tycker verkligen att det känns bättre att springa på stigar än på asfalt.

Jag grubblade över ifall terränglopp skulle bli min nya grej istället. Man kan ju springa marathon i skogen. Men jag vill så himla gärna springa stadslopp. Jag tycker om att se hur städer hänger ihop, märka hur de olika stadsdelarna skiljer sig åt, springa och låtsas som att jag inte är turist, låtsas att jag äger gatorna. Eller bara känna mig ball som reser från ett annat land för att springa ett lopp.
Jag vill så väldigt gärna springa Berlin marathon. Men jag vill också väldigt gärna slå min gamla marathontid. Något säger mig att det kommer dröja länge innan min kropp vill springa marathon igen, och då vill jag att loppet ska kännas bra. Och det vete fan hur jag ska lyckas med det.

När jag sprang i lördags blev jag orimligt trött. Sådär enormt trött att jag funderar på om jag är sjuk. Men jag känner mig inte sjuk. Samma sak hände i går när jag gick på ett spinningpass. Jag var disträ och tog inte i lika mycket som jag brukar, men jag var helt slut efteråt. Jag var tvungen att sätta mig i en av soffgrupperna de hade på väg mot utgången. Jag känner mig fortfarande inte sjuk, men nåt fel är det.

Här sitter och pustar efter mina korta, men jobbiga, men ljuvliga 6 km.

Aja baja

Gomorron.

På den här vägen hade det ju varit rätt gött att ta sig en morgontur, men no no, vaderna är fortfarande på strejk så jag får snällt låta bli :(((

Hashtag hurskadetgåiBerlin?

Strejkande vader i Stockholm

QMina vader vägrar återhämta sig. Jag förstår inte vad som är problemet. Jag har aldrig haft problem med vaderna, men sedan den där bristningen i februari har de inte riktigt varit sig själva. Jag tyckte som sagt att träningen inför Göteborgsvarvet gick bra, men under loppet checkade vaderna ut och jag kunde inte gå på flera dagar.

Jag tänkte att bara jag vilar ordentligt så kommer det bli bra. Sedan hade jag en väldigt händelserik vecka, och förra torsdagen gick jag från arbetsfri till businesswoman som pendlar till Stockholm. Samma torsdag hade jag mitt boxpass på Friskis och allt funkade bra - förutom upphoppen. de gick verkligen inte bra. Fick nästan kramp och maskade mig igenom resten.
Så i måndags var jag i Stockholm, på det nya jobbet, med denya kollegorna. När jag väl kom till mitt (ganska deppiga) hotell på kvällen var jag helt stissig av nervositet och adrenalin.

Jag längtade efter att springa av mig överskottsenergin. Efter att ha studerat kartan gav jag mig ut och sprang längs med vattnet på Söder.

Det var ett fantastiskt väder och samtidgit som jag älskade att vara ute, hatade mina vader att springa. Jag kände det från första början. Smärtan försvann, stumheten fanns kvar. Men efter 7 km var det som att vaderna gav upp (igen). Jag försökte tänka på löpsteget, aktivera nya muskler, men lagom till att jag var tillbaka vid hotellet vid 9 km var det tack och godnatt, vaderna ville inte springa en meter till.

VAD SKA JAG GÖRA?

Såhär kan jag ju inte ha det. Jag har ett marathon att träna till. Och marathonet kommer vara ett hel-ve-te att genomföra om vaderna inte skärper sig.
Jag har börjat göra excentriska tåhävningar för det har jag läst att man ska.
Alla tips är välkomna, jag famlar i mörkret här :(

Var e brudarna (för jag är så trött på att bara läsa om sportiga män!)?

Fick hem medlemstidningen Stadium Magazine idag. Jag är en sucker för träningstidingar och älskar att bläddra i dem. Därför gillar jag att ställen som Stadium skickar ut magasin som känns ungefär som en vanlig tidning – sånt som kallas content och som alltså är ett modernt sätt att annonsera.

Jag fattar att de inte har någon ”plikt” att föra jämställdhetsarbetet framåt, men det är ju fa-sci-nerande att det kan vara så många män och så få kvinnor i en tidning som riktar sig till båda könen. En tidning som dessutom i förlängningen ska få mig, en 31-årig tjej, att bli inspirerad att gå till Stadium och köpa grejer.

Förrförra sommaren räknade jag antal kvinnor och män på bilderna i tidningen man fick från Göteborgsvarvet och det blev extremt ojämt (95,5 % män och 4,5 % kvinnor). Nu har jag räknat igen. Inte på alla bilder, för det var ännu mer uppenbart den här gången.

I tidningen finns en redaktionssida, några rena modebilder och ett gäng sidor med ”potpurri”. Sidor med pryltips, kläder och inspiration. Det är även en massa sidor reklam, såklart.

Det matigare innehållet består av sex stycken artiklar och reportage. I dessa sex artiklar är det bara fokus på män. Inte en enda kvinnoröst hörs.
ENBART KILLAR?? Zzzznark.

-> 1 artikel om hindeerloppet Sparta Race i USA. Skrivet i jagform av en manlig journalist som springer loppet. 8 bilder på män, 1 bild på en kvinna.
-> 1 artikel om den före detta fotbollsspelaren Alexander Östlund och ungdomsverksamheten GoodSport. 4 bilder på män, 0 bilder på kvinnor.
-> 1 artikel om träning och återhämtning. Två experter är intervjuade, båda är män. Illustrationer med retrobilder på både kvinnor och män, samt två ”vanliga” fotografier – det är bilder på de manliga experterna.
-> 1 artikel om golfproffset Henrik Stenson. 3 bilder, alla på mannen Henrik. På den minsta bilden står även två barn, en flicka och en pojke,  vända med ryggen mot kameran.
-> 1 artikel om rullstolsbasket och Patrik Jobs Nylander. 1 bild på Patrik, inga kvinnor.
-> 1 artikel om surfaren Jens Holmer. 1 bild på Jens, inga kvinnor.

Sen var tidningen slut. Kul!

Här är förslag på tjejer de skulle kunnat intervjua istället. Har inte tänkt mer än 1 minut

-> Yoie Bolin – svinsnabb och cool löpartjej, även känd som rastarunner, som vinner löpartävlingar och hinderlopp.
-> Emelie Forsberg – supergrym skirunner och maratonlöpare. En av de absolut bästa i världen.
-> Lisa Ek – fotbollsspelare i Kopparberg Göteborg som dessutom tränar fotbollslag för ensamkommande flyktingbarn.
-> Annelie Pompe – äventyraren bergsklättrare och fridykare som knäcker världsrekord (och lägger upp de vackraste undervattensbilderna på sitt instagramkonto)!
-> Shahrzad Kiavash – tjej som amputerade båda benen för ett par år sedan och ska nu tävla i triathlon.
-> Emelie Strömberg - skådespelare som är uttagen till det svenska landslaget i den i Sverige "nya" sporten amerikansk fotboll.

Så, det var en enda minuts fundering av mig. Just sayin.