Muskelbristningen och magsjukan som pajat träningen

Det var mycket riktigt en muskelbristning som jag fick den där kvällen på Göta älvbron. Det blev mycket bättre de första dagarna, men sedan gick det segt. Så fort jag inte strök vaden medhårs högg det till igen.

Jag hade crazy-banans-mycket på jobbet, så det var lite av en lättnad att inte behöva klämma in löpning också. Det tar ju däremot ännu mer tid att gå på träningspass på Friskis så det blev väl ändå en ganska dålig ekvation.

Hur som helst, jag hade en stundande fjällresa, och det kändes oändligt onödigt att slita på vaden innan resan. Så jag tog det lugnt på träningsfronten.

I fjällen blev det främst utförsåkning tidigt på dagarna, och längdåkning innan det hann bli mörkt. Vi hade ett spår precis utanför dörren som passade perfekt. 6 km kortaste vägen, vilket räckte gott för min skidchockade kropp.

Jag hade nog lite för höga förväntningar på min utveckligt som skidlöpare. Jag tänkte att det skulle gå så himla bra och att allt skulle klicka bara jag kom till fjällen.

Det blev inte riktigt så.

Det gick skittungt, ingenting lossnade och det kändes som att jag åkte i ständig motvind.

Utförsåkningen gick snäppet bättre. Jag har inte åkt utför på 15 år, och jag var inte direkt någon alpinist innan dess heller. Jag och barnen trivdes i samma backar.

En gång åkte jag för mig själv och lyckades komma upp i en svart freestylebacke. Herregud. Jag åkte så coolt jag kunde vid sidan av.

Här är vi dock på fjället i Tänndalen och "går på längden" som min norska kollega skulle sagt. Ut på tur, aldrig sur (förutom när man är hungrig och kall...).

Efter skidresan har jag blivit magsjuk, men nu när jag kommit ut ur dimman tror jag att jag faktiskt har en fungerande vad och en hyfsat fungerande mage. Stelheten från skidresan är också borta.

Sakta men säkert börjar det bli dags. Jag har sedvanligt ambitiösa planer om backintervaller och distanspass. Ingen kan göra upp planer som en sjuk.