Ont i vaden och ont låret

Idag var min plan att vaden och baksida låret skulle kännas bra. Det skulle gå lätt att ta ut steget och även om flåset kanske skulle ha stagnerat skulle jag inte ha ont. Åtminstone inte efter en tålmodig uppvärmning.

Men icke.

Jag sprang så långsamt att jag jag nästan sprang bakåt men likväl gjorde vadjäveln ont. Sprang jag lite snabbare gjorde den mer akut ont. 

Och vad händer med min baksida lårmuskel? Nån sorts seglivad sträckning som vägrar släppa. Förstår ej varför. Ge dig, muskeln! 

Århundradets långsammaste 5 km är tillryggalagda och jag har helt klart gjort skojigare saker. 

Åter till spinningcykeln och andra spänstlösa aktiviteter.

Varsågod, en missnöjd toalettselfie.

Muskelbristningen och magsjukan som pajat träningen

Det var mycket riktigt en muskelbristning som jag fick den där kvällen på Göta älvbron. Det blev mycket bättre de första dagarna, men sedan gick det segt. Så fort jag inte strök vaden medhårs högg det till igen.

Jag hade crazy-banans-mycket på jobbet, så det var lite av en lättnad att inte behöva klämma in löpning också. Det tar ju däremot ännu mer tid att gå på träningspass på Friskis så det blev väl ändå en ganska dålig ekvation.

Hur som helst, jag hade en stundande fjällresa, och det kändes oändligt onödigt att slita på vaden innan resan. Så jag tog det lugnt på träningsfronten.

I fjällen blev det främst utförsåkning tidigt på dagarna, och längdåkning innan det hann bli mörkt. Vi hade ett spår precis utanför dörren som passade perfekt. 6 km kortaste vägen, vilket räckte gott för min skidchockade kropp.

Jag hade nog lite för höga förväntningar på min utveckligt som skidlöpare. Jag tänkte att det skulle gå så himla bra och att allt skulle klicka bara jag kom till fjällen.

Det blev inte riktigt så.

Det gick skittungt, ingenting lossnade och det kändes som att jag åkte i ständig motvind.

Utförsåkningen gick snäppet bättre. Jag har inte åkt utför på 15 år, och jag var inte direkt någon alpinist innan dess heller. Jag och barnen trivdes i samma backar.

En gång åkte jag för mig själv och lyckades komma upp i en svart freestylebacke. Herregud. Jag åkte så coolt jag kunde vid sidan av.

Här är vi dock på fjället i Tänndalen och "går på längden" som min norska kollega skulle sagt. Ut på tur, aldrig sur (förutom när man är hungrig och kall...).

Efter skidresan har jag blivit magsjuk, men nu när jag kommit ut ur dimman tror jag att jag faktiskt har en fungerande vad och en hyfsat fungerande mage. Stelheten från skidresan är också borta.

Sakta men säkert börjar det bli dags. Jag har sedvanligt ambitiösa planer om backintervaller och distanspass. Ingen kan göra upp planer som en sjuk.

Vad är problemet!?

Vaden är problemet. Men låt oss ta det från början, det är en kort historia.

Jag skulle springa hem från jobbet. På grund av först tidig lunch och sedan lite övertid var jag rätt så orkeslös när det var dags att springa. Vi har ett litet lager gamla fanta, så jag knäckte en och tog några klunkar. Socker är ju onekligen sjukt effektivt. 

Stack iväg mot korsvägen där jag tänkte ta bussen sista biten. Det var slirigt och moddigt i snön så det gick inte så fort, men jobbigt. 

När jag kom upp på toppen av Göta älvbron tog jag två rofyllda bilder mitt i trafiken. 

Jag sprang neråt, ökade lite och tyckte att vaden kändes lite konstig. Jag sparkade i rumpan, höga knän och försökte sparka bort obehaget. Istället todde jag att jag fick kramp. Stannade förvånat och försökte stretcha , men jag kom inte åt. Det var alltså inte kramp.

Stapplande tog jag mig till bussen i och åkte kollektivt hem. Vad hände? Varför strejkar vaden nu? Jag har fått en liten(?) muskelbristning och jag hoppas att det går över snabbt. Det här orkar jag inte med.