Ja herregud, jag tog mig i mål. Och ärlig talat var det en betydligt behagligare färd mot mål än mitt förra, och första marathon. Då var jag i Amsterdam, hade tränat skapligt bra (dock avbruten i flera veckor pga brutna tår), var laddad och taggad och med siktet inställt på 4 timmar. Ett optimistiskt, men inte på något sätt orimligt mål.
Den här gången hade jag faktiskt knappt tränat alls. Det är inte en fåfäng underdrift. Jag har hållt igång, fått vardagsmotion genom cykling till och från jobbet, men löpningen, nä nä. Jag har inte fått till en tillstymmelse av maratonträning.
Efter Göteborgsvarvet i maj började kroppen av lite olika anledningar och på olika sätt deklarera att den inte var intresserad av att springa. Jag försökte forcera fram lite löpning, men det var bara att kapitulera. På ett halvår har jag kanske fått till ett drygt tiotal pass på 6 till 10 km. I augusti genomförde jag (jätteroliga) Öloppet på ett behagligt sätt, men var ändå helt slutkörd efteråt. Det är först de senaste 2-3 veckorna som jag börjat känna att min kropp är på banan igen. Testade att springa Risveden Terräng på dryga 18 km härom helgen vilket var roligt och kroppen kändes hel både under och efter loppet.
Här någonstans började min prestationsångest vakna till liv igen. Den som jag e senaste månaderna kvävt under ett tjockt täcke av hälsan-framför-allt-tänkande. Nu var ju kroppen hel - och jag hade ingenting att skylla min kassa form och mediokra kondition på. Istället för att vara glad för att jag mådde bra blev det ett stressmoment. Classic. Jag som tidigare var både övertygad och bekväm med att bara starta i Berlin, vara med om den mäktiga stämningen och sedan gå av banan efter någon mil, började istället känna att jag var tvungen att springa hela vägen in i mål. Ok, men om jag genomför loppet kommer jag få en kass tid. Hur ska jag förhålla mig till det?
Det har faktiskt hjälpt att säga det högt, att mina kilometertider och prestationer inte påverkar mitt värde som människa. Det är ju helt sjukt, jag fattar ju det rent rationellt men ibland kan just det vara svårt att känna i hjärtat. Det är illa hur hård man kan vara mot sig själv.
Väl i Berlin hade de där tankarna malt i huvudet länge och väl, och lagom till startdagen var det en självklarhet att jag skulle göra mitt bästa för att fullfölja loppet. Tack vare ännu mer malande kände jag även att jag skulle ta loppet som det kom. Inte kolla på klockan, skita i tider, bara hålla ut och jobba mig in i mål. Det kändes förhållandevis lustfyllt, haha.
Det var en vacker höstdag, luften var sådär krispigt kall och klar när jag och Mattias gick mot starten vid Brendenburger Tor. Efter att ha tittat på honom när han genomfört otaliga lopp var rollern ombytta. I Berlin var det bara jag som skulle springa.
Jag gick in på området 40 min innan första start och ställde mig direkt i toalettkön. Den tog hundra år och när jag väl kom fram till en papperslös bajamaja var klockan 08.55. Fem minuter kvar till start. Om jag hade haft koll på att min egen startgrupp skulle starta tjugo minuter senare hade jag kanske tagit mig lite mer tid på toaletten. Nu blev det inte mycket utfört på det besöket och mycket riktigt - jag hann knappt springa 100 meter innan magen började längta efter en toa igen.
Starten var mäktig. Den långa rakan genom Tiergarten som är proppad med folk. Förväntan i luften, pirret i benen och morgonkylan som gör att man bara vill komma igång, komma iväg. När vi började springa kändes benen inte trötta, men långt ifårn pigga. Jag hade egentligen aldrig en någon särskillt bra känsla under loppet men än viktigare var: det dröjde väldt länge innan jag hade en direkt dålig känsla.
I Amsterdam hade jag ordentligt ont i höften redan vid 25 km. Efter det var det ett krig. Jag var förberedd på att kriget i Berlin skulle börja vid 20 km. Kanske ännu tidigare. Jag var övertygad om att jag skulle ta mig in i mål, men jag var lika övertygad om att det skulle bli det värsta jag gjort i mitt liv.
Så blev det inte.
Vid 15 km hade jag knipt länge nog. Hela Berlin marathon går inne i stan. Det är extremt få buskage längs vägen. Tro mig, jag höll koll. Det finns många träd, men om jag skulle panikbajsa någonstans ja då vill jag ha någon sorts buske som skydd. För allas skull. Men precis innan 15 km-passeringen hittade jag en bajamaja som förvisso inte var ledig, men det var åtminstone ingen kö. Jag studsade in på den, förfasades av äckelnivån men gjorde det jag kommit för att göra. Upp med cykelbyxorna igen och ut och spring. Halleluja vilken frihet!
Efter 15 km kunde min hjärna börja tänka lite mer på själva loppet. Jag längtade efter 20 km-passeringen för det var först då jag kände att loppet ”började”. De första 20 km måste bara avverkas för att kunna genomföra de sista 22. Jag var inställd på att kroppen skulle börja säga ifrån mer och mer högljutt, men bortsett från några små pip gick allt bra. Jag fick inte alls samma hugg i höften som jag brukat få tidigare, pulsen rusade aldrig och vaderna krampade inte. Så det var bara till att mata på.
Hela loppet hade jag låten I can’t feel my face med The Weeknd på hjärnan. Den och låten El perdón, en spansk låt vars refräng handlar om en snubbe som går omkring på gatorna och letar, lider, skriker och super. Nästan som jag gjorde.
Jag hade två geler med mig, men jag var lite rädd att magen skulle balla ur så jag vill inte ta dem i onödan. Det var först vid 34 km som jag bröjade trycka i mig den ena. Oklart om den gjorde till eller från, men det var säkert bra.
Efter 35 km kan dessvärre ingenting rädda dig. Då är det jobbigt, det går inte att komma ifrån. Vid 38 stod Mattias och hejade, och jag hade inte haft någonting emot att avsluta loppet där och då. Det var också mellan 35 till 40 km som jag tappade mest i tid, i övrigt var jag oväntat jämn.
Jag tyckte att kilometrarna var oändligt långa, var helt övertygad om att det var felskyltat, men så insåg jag att arrangörerna nog hade bättre koll på det där med avstånd än vad jag och min trötta, trötta kropp hade just då.
Strax efter 41 km-markeringen kommer man ut på Unter den Linden, vägen som leder upp mot Brandenburger Tor. Då började jag öka, mitt hasade tempo blev mer springlikt. Jag kände mig pigg, sprang om en massa personer och det var underbart. Hade gärna svängt ut tidigare på den gatan och fått den visuella kicken av att se målet, och fått en ännu längre ”spurt”.
Jag sprang in på höga 4.15. Jag mitt medeltempo var prick 6.00. Med tanke på min kassa träning och en krånglande mage är jag mer än nöjd. Jag blev alldeles gråtmild när jag skulle få min medalj. Tänk vad kroppen kan.
Mattias sa att jag måste ha en björn i släkten. För björnar går i ide och vaknar upp (nästan) lika starka flera månader senare. Det kan vara en förklaring.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att mina resultat från när jag är tränad skiljer sig så lite från när jag är otränad. Men tillvidare väljer jag att bara vara glad och stolt.
Satt och tittade på min medalj ett tag.
Öl och kakor liggandes i sängen, perfekt återhämtning.
